Arkiv | Recension RSS feed for this section

Vita nätter

26 Aug

Sommar på shetlandsöarna och det förbereds en vernissage på ett konstgalleri. Poliskommisarie Jimmy Perez är en av gästerna. På vernissagefesten brister en främling  i gråt framför en målning. Det framgår att mannen inte vet vem han är och plötsligt är han försvunnen. Nästa dag hittas en död man i en sjöbod.

Jag som inte var förtjust i Cleeves debut, tycker att denna bok är mer skickligt konstruerad rent intrigmässigt. Ett plus är dessutom att den utspelar i kulturvärlden bland konstnärer, teatersällskap, musiker och fantasyförfattare. Dessutom får kommissarie Jimmy Perez äntligen ihop det med Fran Hunter (som upptäckte liken i förra boken), och de passar så bra ihop!

Ser fram emot att läsa Rött Stoft nästa bok i serien om Jimmy Perez.

Betyg 4 av 6. (Obs! Se våra betygskriterier i sidospalten.)

/Emm.

Annonser

Tusenskönor

9 Aug

Ett äldre prästpar hittas skjutna i sin lägenhet vid Odenplan. Till en början misstänker man att det är ett självmord.  

Inlåst i en lägenhet väntar Ali på besked. Han har flytt från ett brinnande Irak och hoppas på en ny framtid i Sverige. Det enda hans välgörare kräver är en enkel byteshandel. Och att han tiger om deras uppgörelse. 

I Bangkok håller en ung svensk kvinna på att bli avskuren från omvärlden. Någon monterar ner hennes liv, bit för bit. Efterlyst av thailändsk polis tar hon upp jakten på den som försöker ödelägga hennes tillvaro.

Det här är andra boken om Fredrika Bergman, Alex Recht och deras kollegor i utredningsgruppen och handlingen tar vid något år efter att Askungar slutade och en del har hunnit hända sen dess. Fredrika är gravid och hennes något oortodoxa sätt att leva måste nu komma fram till omgivningen. 

Jag tycker inte att boken håller samma klass som den första i serien om Fredrika Bergman och hennes kollegor. Det är spretigt och stundtals väldigt rörigt men jag tycker trots allt att boken tar sig något på slutet och betyget blir därför en 3:a.

/Emm.

Blodläge

6 Maj

Efter att ha läst Johan Theorins Skumtimmen och Nattfåk var förstås förväntningarna hyfsat uppskruvade på efterföljaren Blodläge.

Huvudpersonen, den skilde tvåbarnsfadern Per Mörner ärver en stuga i Stenvik, en by som nu börjat exploateras av fastlandsbor stadda vid kassa. Byn är beläget vid det nedlagda stenbrottet, där blodläget (ett mörkrött stråk i urberget) enligt sägnen anses vara resterna av striden mellan trollen och älvorna.  Hans dotter Nilla  är dödssjuk och sjukhusvårdad. Hans far (som ditintills Per haft sparsam kontakt med) Gerhard Mörner – eller Jerry Morner som hans ”aristnamn” är – hinns i kapp av sitt minst sagt dunkla förflutna inom porrbranschen, något som också kommer att fånga upp Per i ett sökande efter svar.

Parallelt får man stifta bekantskap med Pers grannar Vendela och Max Larsson; båda författare till yrket. Max med mat som specialitet och Vendela skriver om de älvor som hon så länge fascinerats av och som hon offrat till vid offerstenen på Alvaret.  

Karraktärerna kommer att sammanflätas med varandra kring en gemensam nämnare. Mörka hemligheter från förr.

Mtt i stormens öga återfinns förstås den gamle skutkaptenen Gerlof Davidsson, som trots sitt skrockfulla motstånd att ge sig in i mysterielösande ändå kommer att vara en stor byggsten i den rafflande upplösningen.

Denna bok fångar mig inte riktigt i samma ”kusliga” grepp som de två första. Den är träigare. Men visst är det ett habilt hantverk.

Betyg – stark trea av sex.

/Jocke

Picasso valde också Kristinehamn

8 Dec

Det var ett tag sedan någon av oss dammade av något what so ever här inne. Det har varit tungt med Emms nedstämdhet och som extra lök på laxen åkte hela familjen i tur och ordning – som smultron på ett strå – på vinterkräksjukan nyligen. Måste finnas angenämare sätt att nå den nedre målvikten på får man anta…

Hur som helst. Jag har läst Marcus Grahns Picasso valde också Kristinehamn. Som titeln antyder rör det sig om en värmlandsbaserad handling. Huvudpersonen Emanuel Götstedt är gift med Louise. Ett äktenskap som gått i stå och som når sin nedersta kulmen i en dispyt om en apelsin under det att Emanuel hoppar av tåget, som skulle föra dem till Oslo, och lämnar henne. I sin ånger över detta vill han återfinna henne och slår sig i slag med sin forne kompis Robert och jakten på henne och det liv som ju trots allt var så bra börjar.

Får man gilla det lilla? Varför skulle inte ett svenneliv i en värmländsk småstad duga?  Detta är en bok skriven i ett skönt och rappt tempo och med en humoristisk underton. 

Skönt att Marcus bara var 24 när han skrev den, vilket borde innebära att det kommer att komma betydligt mer från honom. Vilket jag ser fram mot.

Fyra prickar av sex.

/Jocke

En helt annan historia

16 Nov

Har plöjt igenom Håkan Nessers andra utgåva i Barbarotti-sviten; En helt annan historia.

Gunnar Barbarotti får abrupt avsluta sin trevliga samvaro med sin nuvunna kärlek Marianne på Gotland då han erhåller ett till honom personligt adresserat brev med en mördare som avsändare, där denne outar sina planer att döda en person. Detta blir upptakten till jakten på vad som kommer att utvecklas till en seriemördare. 

Som läsare anar man ganska snart (eller förleds snabbt att tro) att sambandet står att finna i en grupp människors samvaro i Bretagne för fem år sedan. Är det dödsfallen – olyckan och det följande mordet – som beskrivs i mördarens s.k. ”Anteckningar från Mousterlin” som är upprinnelsen, eller är det månne ett helt annat motiv…?  Och vad har Barbarotti för koppling till mördaren som kommunicerar med just honom via brev?

Som vanligt mycket säker språkhantering (utan att ge intrycket av att jag har läst 300 universitetspoäng i svenska och pedagogik…) I denna lite mer av Barbarotti och mindre av mördare/offer vilket den förra hade. I ca 500 sidor och lite till väntar man – emellanåt lite väl segdraget i min smak – på att få motivbilden helt klarlagd. Den konkreta och logiska bevekelsegrunden för mördaren att dräpa. Kan det vara så banalt att han bara vill tysta vittnena i sällskapet från 2002? Att han vill hämnas deras behandling av honom i samband med detta? De sista femtio sidorna vänder på detta på ett skönt, oförutsägbart – men kanske ändå aningen slätt – vis…

Bra, men inte lika bra som föregångaren Människa utan hund enligt mitt förmenande, men en fyra av sex får den, om än svag.

/Jocke

Maskarna på Carmine Street

25 Okt

Har just precis avslutat Håkan Nessers Maskarna på Carmine Street. Vad som enligt vissa ska vara Håkan Nessers bästa roman.

Författaren Erik Steinbeck och hans hustru Winnie har när handlingen tar vid flyttat från Europa till New York efter det att deras dotter Sarah rövats bort av en okänd man i en grön bil på gatan utanför deras tomt i Saaren. Hustrun förefaller säker på att dottern är i livet och alienerar sig alltmer från sin make. Erik tar hjälp av en nyvunnen bekant och tillika pensionerad privatdetektiv (Edward) från biblioteket, dit han ofta tar sin tillflykt för att skriva, i jakten på svar om hustruns alltmer udda beteende. Vad är det egentligen hon har i görningen? Kan det vara så att dottern är i livet…?

Mycket bra deckarnerv. Som vanligt ett mycket stilsäkert hantverk när det gäller det språkliga av Nesser. Mycket trevlig porträttmålning av New York och även de mer perifera amerikanska landsbygdsområdena och dess karraktärer.  Deckare, psykologisk thriller och till del ett närmast frustrerande relationsdrama. Känner man alltid den man lever och har levt med…?

Denna roman är lätt att fångas upp av och svår att lägga ifrån sig. För egen del – utan vilja att förefalla överdrivet svartsynt – saknar jag dock ännu lite mer av…tungsinne. Förvisso finns det där och det finns väl ingen anledning att söka måla saker i flera lager svart på svart, men lite mer av… pappa-självömkan, sorgeprocess från Eriks sida hade känts trovärdigt i dennes belägenhet. Vem hade inte varit påfallande nära psykosens brant efter att ha förlorat ett barn mitt framför ögonen på sig, mitt på ljusan dag liksom?

Nog kverulerat om det. En stark fyra av sex i betyg skickar jag med och kastar mig över samme författares bok En helt annan historia.

/ Jocke.

Bara vanligt vatten

22 Okt

Livet rullar sakteliga framåt. Det är så när man är deprimerad säger de som ska veta sånt. Jag själv inbillar mig att det är lite som att lära sig gå, jag ska lära mig leva igen. Sätta ena foten före den andra och ta ett steg framåt. Inte ramla, inte snubbla, inte backa, utan framåt ska jag, om det så bara är ett litet myrsteg i taget. Och lite då och då lyckas jag t.o.m. att läsa några sidor i en bok och det är ett stort steg när fokus och koncentration är ord som känns lika främmande och obegripliga för mig som det ryska språket.

Det hela blir inte bättre av att jag då valt att läsa Bara vanligt vatten av Kajsa Ingemarsson. Huvudpersonen i boken är den osannolikt hyllade deckarförfattaren Stella Friberg. Det här är en riktig tegelstensbok med sina 559 sidor och någonstans runt 300 sidor tar handlingen åtminstone en smula fart och jag får lite förhöjd inspiration att läsa vidare. Därmed inte sagt att alla bokens problem är undanröjda. Som en roman i romanen finns nämligen manuset till den tionde, avslutande delen i Stella Fribergs deckar­serie insprängt. Den vedervärdigt pladdriga skapelsen tycker jag förstör det som Kajsa Ingemarsson precis med nöd och näppe lyckats vända på. Så, om ni vill läsa en bra bok tycker jag inte ni ska ödsla er tid på Bara vanligt vatten för den var ett riktigt bottennapp.

Boken får av mig (kanske föga förvånande) 1 prick av 6 möjliga. (Se betygskriterier i högerspalten.)

/ Emm.